inlägg nr.99
Det är snart exakt fyra dygn sedan Eurovisionfinalen nådde sitt slut och jag hittar fortfarande konfetti i min säng. Erkänner för mig själv att jag faktiskt känner mig lite tom nu när det är över. Efter att ha sprungit fram och tillbaka mellan arenan och inte gjort mycket annat än att jobba med alla fantastiska människor som jag träffat så kändes det, otippat nog, som att julafton tog slut lite för hastigt och lustigt denna gång.
Den svenska, fuktiga sommaren är här och det är väl som vanligt med blandade känslor. Nough said.
Fick rätt nyligen ett mail som förtäljde att min utställning härmed är nedplockad från Fotomuseet Sundsvalls väggar. Om samma projekt hade jag en presentation och visning för RFSL på deras evenemang för en knapp månad sedan. Det känns bra att det har gått såpass bra för projektet redan, som förövrigt heter "LUST", då det ligger mig så varmt om hjärtat. Framförallt så hanterar projektet frågor kring diskriminering och istället för att gå den provokativa, aggressiva vägen som kanske kändes mer naturlig till en början så har det snarare blivit som en ödmjuk dialog med de människor som fortfarande diskriminerar, behandlar andra människor utan respekt och inte har förmågan att se alla som sin jämlike. Hur som helst så har det blivit ett väldigt sårbart projekt både för mig som fotograf och privat person. Därför valde jag också att att delta, rent fysiskt på bild i projektet, tillsammans med alla andra, fantastiska människor som har hjälpt till och vågat vara sårbara med och inför mig. Men men. Projektet kommer hur som helst även ställas i samband med Malmös Pride & Regnbågsfestival här i slutet av juni som det ser ut nu. Det känns också givetvis jättekul att få vara med där igen!
I helgen skall jag enligt planen fotografera fem fantastiska kvinnor till mitt nästa fotojobb som går under temat Engagemang. Men mer om det sen.
Så om några veckor flyttar jag. Det känns stort, läskigt, vemodigt och helt fantastiskt. Det kommer bli helt suveränt, det bestämde jag mig för redan när jag såg lägenheten. Law of attraction, mina vänner.
Jag har lyxat till det med en öl ikväll. En extraordinär Anderssons för 8,30 riksdaler på allas vårt Systembolaget. Tyckte att jag var värd en knapp tia, såhär på lillördag framför datorn och PS. Här, mina miljoner följare och fans, får ni inte bara ett smakprov, utan bilden som rev igång hela projektet LUST! Enjoy:
inlägg nr.98
Minus sju grader kallt och snö över alla Malmös gator. Levande ljus och det är första advent. Jag minns när jag bodde i Alingsås och gick på tomteparad med människor jag älskade. Denna första advent gör sig endast påmind med bilder på facebook. Politiskt korrekt så känner jag mig ett steg längre ifrån kommersiella påtryckningar. Känslomässigt känner jag saknad. När människor jag brukade älska ligger i listor som jag aktivt väljer att visa mindre för än människor jag inte ens känner på facebook och när jag inte hört en enda jullåt än, bortsett från en påtvingad remix av Jinglebells när jag sprang igenom ICA tidigare så drömmer jag mig tillbaka till när jag var 15 år gammal och gick på Alingsås tomteparad med människor jag älskade. Kalla mig sentimental.
Hade en intressant konversation med en god vän häromdagen om människor som öppet vågar prata om hur de mår. "Modigt", sa han. Jag sa ingenting, lyssnade. Ofta kan jag döma människor som öppet spatserar omkring och gapar om sitt privatliv och om sina innersta känslor som människor som enbart söker bekräftelse och uppmärksamhet. (Ja, ni hör ju min formulering.) Men är man nödvändigtvis någon form av attention whore bara för att man aktivt väljer att öppna sin egen bok för andra att läsa? Eller är man modig? Är det bara det ena eller det andra? Är man feg eller introvert om man inte väljer att vara öppen mot människor i sin omgivning? Är man oärlig bara för att man väljer att lämna viss information utanför? Har sanningen någonting att göra med hur man mår? Hur man mår kanske ibland är den enda sanningen. Eller? I slutändan är vi ändå alla själva, som någon jag en gång älskade brukade säga. Vi föds själva och dör själva. Vi har bara två ben att stå på, även om du för en stund har någon annans att luta dig mot. Men vad är i så fall poängen? Finns det en poäng? Det handlar inte om att vara eller att vilja vara ensam. I slutändan behöver alla närhet. Det handlar bara om att vara realist. Det finns bara du. Och du är nu.
På tisdag åker jag iväg igen, mot 80 centimeter snö och vidare. Det ska bli kul. Jag ska stå i ett mörkrum och lukta kemi igen.
Puss.
Massive Attack - Paradise Circus
inlägg nr.97
Det är så skönt att vara hemma i Göteborg. Och det känns verkligen som hemma, för första gången på riktigt länge. Tiden flyger förbi. Jag springer genom dagarna i ett regnigt Göteborg med kameran i handen och med fantastiska, inspirerande och kreativa människor framför den. Och jag känner mig ungefär som senast då jag kände mig hemma här, när jag var 18; som en gummiboll som studsar upp och ner och fram och tillbaka. I mitt huvud åtminstone.
Jag återförenas med gamla vänner och möter nya. Det var bra att åka upp hit. Men! Imorgon åker jag norrut och lämnar kyliga götet för ett kyligare Norrland. Känner kanske inte peppen stenhårt men den finns helt klart där. Ska bli kul att träffa alla från kursen igen och intressant att se hur det går för dem och deras projekt.
Det är svårt att vara höstig och nere när man umgås med så underbara människor som Sveriges hjärta bjuder mig på. Jag låter mig gladeligen smittas så mycket jag bara kan.
Här får ni ett minst sagt mildt smakprov på något av det jag pysslar med just nu.
puss.
inlägg nr.96
Mitt rum är för närvarande ett berg av kläder och kartonger. Och visst känns det ibland som att själva akten att gå in i ett rum berättar en historia. Varje plagg på golvet, alla innerökta cigarettfimpar och varje låda känns väldigt talande och symboliska i alla fall. Men i slutändan är det ju bara tyg och papp. Atomer, molekyler osv. Som Lana hade sagt: "Allting är ingenting och ingenting är allt". Allt är bara energi i olika former.
Denna kväll är tyst. Jag känner inte för att lyssna på musik. Mina ben är helt ömma och möra efter träningen och mitt huvud är helt utmattat. Jag har jobbat mina första pass på det nya jobbet och det är rätt fantastiskt hittills. I kort: Min chef välkomnar mig på morgnarna med nybryggt kaffe och cirkusmusik, jag hjälpte idag till att göra en fyra-årig flicka till världens finaste prinsessa och jag kommer att få betalt för att klä ut mig till Batman.
Imorgon ska jag, mitt upp i allt, testfotografera för första gången till ett av mina konstprojekt om allt går som planerat. Det ska bli spännande. Allt är inte färdigt i mitt huvud men jag hoppas att det kan väcka lite kreativitet i mig. Senaste veckan känns det som om mina ögon har tagit kreativt självmord. Men med en ny, helt fantastisk kamera i händerna och med en god vän så far jag imorgon åter en liten bit norrut och skapar lite jävla konst. Det är ju för fan ändå det jag förväntas göra. Jag kan bara inte släppa att jag lät den nyttiga pressen övergå till en del av det oändliga och helt horribla "jag borde"-syndromet där jag enbart skapar för att jag måste. Men det går väl över när allt annat går över. Vilket det gör, sakta men säkert. Och dagarna går väldigt snabbt och smidigt ändå, jag har det jävligt bra. Men när kvällen kommer blir jag trött och det finns inget mer än gråsuggor vid min kudde. Och så blev där ett blogginlägg till. Helt frivilligt också. Kolla, man vill om man kan.
inlägg nr.95
Det börjar bli riktigt rått ute. Tur att man har hus, vänner och cigaretter som värmer en i kalla tider.
Nneka - God Knows Why (ft. Black Thought)
inlägg nr.94
Många inlägg nu. Om det ändå vore så gott så att det var tack vare ett överflöd av inspiration.
Har spenderat i princip hela dagen liggandes naken i min säng, lyssnandes på Kristina från Duvemåla varvat med hiphop och Ott. Det ni. Tog mig till slut ut på en lång kvällspromenad med ett desperat behov av att fota, men helt utsvulten på inspiration. Varken den friska luften eller den fina, fina himlen hjälpte. Tyvärr. HATAR dessutom att fota natur och det hände ju inte överdrivet mycket i pildammarna efter åtta-tiden. Luft och lite sinnesro fick jag i alla fall. Skönt.
Jag borde äta nånting. Blev bjuden på två pannkakor imorse men sen dess har det inte blivit något mer.
Det är en konstig helg. Igår kväll reste jag tre år tillbaka i tiden, rätt in i en av de sämre kvällarna i kassan på McDonald's. Det är verkligen obehagligt att känna tvånget av att tvinga fram ett leende när man egentligen inte vill annat än att vara själv och tyst. Hur man så medvetet och uppenbart spänner varenda muskel i ansiktet för att orka upp mungiporna några centimeter. Hur man så vet att folk ser rätt igenom det. Till slut kom det dock. Och det var skönt. Det blev en väldigt trevlig kväll och natt.
Här har ni en riktigt tråkig men passande bild:
puss.
inlägg nr.93
Brist på ord i Bregottfabriken.
inlägg nr.92
Mitt rum är som en bastu just nu, solen har legat på hela morgonen. Jag dricker kaffe och tittar ut på det fantastiska vädret. Pallar nog inte gå ut idag.
inlägg nr.91
Det blåser storm i Malmö. Men det är väl inget nytt å andra sidan. Jag har en pappa långben i mitt rum. Han har nog varit här i fyra, fem timmar nu. Kommer förmodligen dö i lämplig vrå någonstans här i mitt rum innan jag vaknar imorgon. Om han inte sätter sig på mig en gång till. Då kommer jag mörda honom.
Jag valde aktivt att vända min arbetslöshet till semester större delen av sommaren och börjar nu lida av den lyxiga konsekvensen: rastlöshet. Rastlösheten gör mig mest nostalgisk. Och stressad. Och jag hamnar i någon ond cirkel där jag antingen är helt oinspirerad och inte vill göra ett skit. Eller så har jag hur mycket som helst i mitt huvud men blir istället stressad bara av att tänka på och försöka sortera alla idéer så jag gör ändå ingenting. Mina desperata försök att sortera allt, ALLT i mitt huvud in i kontrollerbara, trygga små fack känns bara så jävla onödigt rent ut sagt och jag blir så jävla trött på att låta all kreativitet bara gå till spillo när jag väl slås av den. Jag vet inte ens om det är ofrivilligt längre eller om jag faktiskt på nån nivå, omedvetet väljer att smälla upp hinder för mig själv av nån anledning. Kanske för att det är lättare och tryggare att inte ta några risker. Men NEJ. Så är det inte! Jag vill bara flyga. Slänga ut armarna och flyta iväg i Malmöstormen. Bokstavligen se vart vindarna tar mig. Släppa allt. Vinna allt. Jag gör det bara genom att ta risker. Och jag gör det. Jag vet att jag gör det. Vinner alltså. Men bara om jag släpper. Och jag ska släppa.
Hoffmaestro - Lullaby
inlägg nr.90
.
"Je ne me censurai jamais"
.
Tomba - Carouselle
inlägg nr.89
Alltså herregud! Jag tog mig en pause från att skriva detta inlägg för att sätta på mig en kopp kaffe när jag möts av ett fruktansvärt trauma! Kaffebryggaren smällde till, likt en blixt i det häftigaste av oväder. Inte bara får jag en stöt som smäller i hela kroppen, kylskåpet, frysen och ja, i princip hela jävla köket lägger ju av. Jag måste nu alltså för första gången i mitt liv byta propp och det var minsann -inte- det lättaste i världens äldsta proppskåp. Och UTAN kaffe i kroppen.
MEN! Som den fantastiska kvinna jag är löste jag givetvis problemet. Åter till inlägget i fråga:
.
Har försökt sova nu i x antal timmar utan framgång. Känner ett sånt sjukt drag i kroppen, lust, pepp! Det går inte att somna när kreativiteten flödar och nu såhär i efterhand önskar jag nästan att jag bara hade gjort och skapat hela natten istället för att bara ligga, helt ivrig i sängen och kämpa med att tysta mig själv bara för ett par timmars sömn. Jag väljer hur som helst att starta dagen med ett glas fil och god musik. Första morgoncigaretten är rökt och byggarbetarna har börjat väsnas utanför. Men vad gör det när solen lyser och dagen bara väntar på att ta fart.
Har för första gången gjort ett förhållande med någon officiellt på facebook. Vi insåg båda två rätt snabbt att det var lite som att gifta sig. Alla möjliga människor från höger och vänster, likväl goda vänner som känt till det sedan länge och mer avlägsna kontakter som man inte pratat med på säkert några år skulle vara med och hurra för en. Vilket är skitkul alltså! Men Facebook smällde hur som haver upp det största emblem de bara kunde på både min och hans profil och inlägget i sig blev nästan större och viktigare än själva förhållandet i fråga, haha. Men vi är ju båda attention whores så det är lugnt. Gottar oss i uppmärksamheten. Men det är liksom värt att nämna den tanken, hur allting återigen blir en produkt. Och hur det nånstans ändå är vi själva som aktivt väljer att göra så.
Men nej! Nu har jag slöskrivit och bara gjort skit (bland annat nästan omkommit då) sen strax innan klockan slog sex. Nu ska jag minsann till gymmet och svettas lite och sen börja dagen på riktigt.
Här får ni:
Brother Ali - Palm The Joker
inlägg nr.88
.
Lil Wayne, Drake - She Will
inlägg nr.87
Skrev precis ett jättelångt, säkert jättebra och intressant inlägg. Raderade. Skriver om.
Musik, vin, cigg, tavlor. Jag klär min vägg med min egen konst, som för att påminna mig själv om att min konst är bra och suga till mig komplimanger från kommande gäster. Säkert. Peppen och kreativiteten är tillbaka och det kom som en örfil. Det är som att trampa i hundskit, bara att byta skor. Hiphopen gör mig snygg och Imogen Heap gör mig sentimental. Jag går ständigt från 0 till 100 och tillbaka om vartannat ikväll och jag hatar men framförallt så älskar jag det. Idéerna kommer flygandes som på beställning nu och jag suger i mig dem.
Det är dags att byta väg nu och mycket kommer hända den närmsta tiden. Inte nödvändigtvis nånting stort, men många små förändringar som kommer baka mig ett helt gäng med nya bullar.
Skrev i princip en hel projektbeskrivning idag, av misstag, och insåg genast, smått chockad, att jag höll mitt nästa projekt i handen. Förmodligen det som kommer ge mig ingången till en framtida kandidat i foto. Kanske. Förhoppningsvis. Jag tror på det och jag kommer få andra att tro på det. Håll till godo mina vänner och fans, så småningom får ni en smakbit av den goda kakan. Fram till dess får ni nöja er med denna fantastiska bild:
.
Slog mig förövrigt för en stund sedan att nedräkngen för The Dark Knight Rises officiellt kan börja! 87 dagar kvar till Sverige-premiären (Synd bara att Sverige ska vara så utomjordiskt efterblivet och köra fem dagar efter ALLA andra)! Försöker komma fram till vem som ska få den fantastiska äran att gå med mig. Eller om det kanske blir ännu mer högtidligt att gå själv? Ni som känner er manade och känner att ni kan leva upp till mina förväntningar vad gäller sällskap till denna utomordentliga föreställning får gärna kontakta mig och pitcha er till min välsignelse.
Imogen Heap - Closing In
Puss!
inlägg nr.86
Glad påsk.
Santogold - My Superman
inlägg nr.85
Det har blivit mörkt och jag känner till slut att jag kan somna (däcka av totalt), lagom till att jag börjar närma mig slutdestinationen och absolut inte får somna.
Annars äger livet. Den sista jag såg i skåneland var världens bästa kille och den första jag ser norrut är världens bästa kvinna. Och här sitter jag, med fet musik i lurarna, kanelgifflar och cola. Har absolut ingenting att klaga på. Puss.
