inlägg nr.12
Kapten Röd på hög volym och egentligen inte mycket mer än så.
För första gången är jag helt ensam i mörkrummet. Det är skönt. Å andra sidan inte alls skönt. Men fortfarande skönt.
Det är för tyst här nere så utan att egentligen tänka på det verkar jag ha höjt volymen med jämna mellanrum. Skönt att det inte bor några pensionärer här då så jag slipper klaget.
Jag saknar min säng, det var längesedan vi umgicks ordentligt. Känns nästan som om vi glidit ifrån varann den sista tiden. Tråkigt med tanke på att det är en av mina få vänner jag faktiskt älskar. Men men.
Tilda grät när jag åkte från Göteborg igår. Hon stod utanför tågfönstret med rödsprängda ögon och ropade nånting jag inte kunde höra genom glaset och när tåget började åka fick Jonas ta tag i henne för att hon inte skulle fastna och åka med. Det är jobbigt att se sin lillasyster gråta. Mamma var ju ingen större schock, kanske inte Tilda heller, men det känns ändå mer av någon anledning.
Nu har musiken dött så jag antar att jag ska förflytta mig från produktionssalen till mörkrummet här bredvid och slå på den igen. Undrar just vad man ska lyssna på. Bo Kaspers kanske, eller det där rockbandet som Emma satte på tidigare. Jag är sugen på något lugnt, typ Ott men är jävligt rädd att om jag sätter på det så svimmar jag över all kemi med tanke på hur hårt jag vill analknulla agitering i röven just nu.
Vintern är förövrigt på ingång. Tidigt idag när jag & Bror gick utomhus kände jag lukten. Vart tog hösten vägen?
Bild tagen under Reclaim i Malmö. Kvalitén är suverän.
