inlägg nr.91
Det blåser storm i Malmö. Men det är väl inget nytt å andra sidan. Jag har en pappa långben i mitt rum. Han har nog varit här i fyra, fem timmar nu. Kommer förmodligen dö i lämplig vrå någonstans här i mitt rum innan jag vaknar imorgon. Om han inte sätter sig på mig en gång till. Då kommer jag mörda honom.
Jag valde aktivt att vända min arbetslöshet till semester större delen av sommaren och börjar nu lida av den lyxiga konsekvensen: rastlöshet. Rastlösheten gör mig mest nostalgisk. Och stressad. Och jag hamnar i någon ond cirkel där jag antingen är helt oinspirerad och inte vill göra ett skit. Eller så har jag hur mycket som helst i mitt huvud men blir istället stressad bara av att tänka på och försöka sortera alla idéer så jag gör ändå ingenting. Mina desperata försök att sortera allt, ALLT i mitt huvud in i kontrollerbara, trygga små fack känns bara så jävla onödigt rent ut sagt och jag blir så jävla trött på att låta all kreativitet bara gå till spillo när jag väl slås av den. Jag vet inte ens om det är ofrivilligt längre eller om jag faktiskt på nån nivå, omedvetet väljer att smälla upp hinder för mig själv av nån anledning. Kanske för att det är lättare och tryggare att inte ta några risker. Men NEJ. Så är det inte! Jag vill bara flyga. Slänga ut armarna och flyta iväg i Malmöstormen. Bokstavligen se vart vindarna tar mig. Släppa allt. Vinna allt. Jag gör det bara genom att ta risker. Och jag gör det. Jag vet att jag gör det. Vinner alltså. Men bara om jag släpper. Och jag ska släppa.
Hoffmaestro - Lullaby
