tovaduvet

 

Mitt rum är för närvarande ett berg av kläder och kartonger. Och visst känns det ibland som att själva akten att gå in i ett rum berättar en historia. Varje plagg på golvet, alla innerökta cigarettfimpar och varje låda känns väldigt talande och symboliska i alla fall. Men i slutändan är det ju bara tyg och papp. Atomer, molekyler osv. Som Lana hade sagt: "Allting är ingenting och ingenting är allt". Allt är bara energi i olika former.

Denna kväll är tyst. Jag känner inte för att lyssna på musik. Mina ben är helt ömma och möra efter träningen och mitt huvud är helt utmattat. Jag har jobbat mina första pass på det nya jobbet och det är rätt fantastiskt hittills. I kort: Min chef välkomnar mig på morgnarna med nybryggt kaffe och cirkusmusik, jag hjälpte idag till att göra en fyra-årig flicka till världens finaste prinsessa och jag kommer att få betalt för att klä ut mig till Batman.

Imorgon ska jag, mitt upp i allt, testfotografera för första gången till ett av mina konstprojekt om allt går som planerat. Det ska bli spännande. Allt är inte färdigt i mitt huvud men jag hoppas att det kan väcka lite kreativitet i mig. Senaste veckan känns det som om mina ögon har tagit kreativt självmord. Men med en ny, helt fantastisk kamera i händerna och med en god vän så far jag imorgon åter en liten bit norrut och skapar lite jävla konst. Det är ju för fan ändå det jag förväntas göra. Jag kan bara inte släppa att jag lät den nyttiga pressen övergå till en del av det oändliga och helt horribla "jag borde"-syndromet där jag enbart skapar för att jag måste. Men det går väl över när allt annat går över. Vilket det gör, sakta men säkert. Och dagarna går väldigt snabbt och smidigt ändå, jag har det jävligt bra. Men när kvällen kommer blir jag trött och det finns inget mer än gråsuggor vid min kudde. Och så blev där ett blogginlägg till. Helt frivilligt också. Kolla, man vill om man kan.

Det börjar bli riktigt rått ute. Tur att man har hus, vänner och cigaretter som värmer en i kalla tider.