inlägg nr.99
Det är snart exakt fyra dygn sedan Eurovisionfinalen nådde sitt slut och jag hittar fortfarande konfetti i min säng. Erkänner för mig själv att jag faktiskt känner mig lite tom nu när det är över. Efter att ha sprungit fram och tillbaka mellan arenan och inte gjort mycket annat än att jobba med alla fantastiska människor som jag träffat så kändes det, otippat nog, som att julafton tog slut lite för hastigt och lustigt denna gång.
Den svenska, fuktiga sommaren är här och det är väl som vanligt med blandade känslor. Nough said.
Fick rätt nyligen ett mail som förtäljde att min utställning härmed är nedplockad från Fotomuseet Sundsvalls väggar. Om samma projekt hade jag en presentation och visning för RFSL på deras evenemang för en knapp månad sedan. Det känns bra att det har gått såpass bra för projektet redan, som förövrigt heter "LUST", då det ligger mig så varmt om hjärtat. Framförallt så hanterar projektet frågor kring diskriminering och istället för att gå den provokativa, aggressiva vägen som kanske kändes mer naturlig till en början så har det snarare blivit som en ödmjuk dialog med de människor som fortfarande diskriminerar, behandlar andra människor utan respekt och inte har förmågan att se alla som sin jämlike. Hur som helst så har det blivit ett väldigt sårbart projekt både för mig som fotograf och privat person. Därför valde jag också att att delta, rent fysiskt på bild i projektet, tillsammans med alla andra, fantastiska människor som har hjälpt till och vågat vara sårbara med och inför mig. Men men. Projektet kommer hur som helst även ställas i samband med Malmös Pride & Regnbågsfestival här i slutet av juni som det ser ut nu. Det känns också givetvis jättekul att få vara med där igen!
I helgen skall jag enligt planen fotografera fem fantastiska kvinnor till mitt nästa fotojobb som går under temat Engagemang. Men mer om det sen.
Så om några veckor flyttar jag. Det känns stort, läskigt, vemodigt och helt fantastiskt. Det kommer bli helt suveränt, det bestämde jag mig för redan när jag såg lägenheten. Law of attraction, mina vänner.
Jag har lyxat till det med en öl ikväll. En extraordinär Anderssons för 8,30 riksdaler på allas vårt Systembolaget. Tyckte att jag var värd en knapp tia, såhär på lillördag framför datorn och PS. Här, mina miljoner följare och fans, får ni inte bara ett smakprov, utan bilden som rev igång hela projektet LUST! Enjoy:
inlägg nr.98
Minus sju grader kallt och snö över alla Malmös gator. Levande ljus och det är första advent. Jag minns när jag bodde i Alingsås och gick på tomteparad med människor jag älskade. Denna första advent gör sig endast påmind med bilder på facebook. Politiskt korrekt så känner jag mig ett steg längre ifrån kommersiella påtryckningar. Känslomässigt känner jag saknad. När människor jag brukade älska ligger i listor som jag aktivt väljer att visa mindre för än människor jag inte ens känner på facebook och när jag inte hört en enda jullåt än, bortsett från en påtvingad remix av Jinglebells när jag sprang igenom ICA tidigare så drömmer jag mig tillbaka till när jag var 15 år gammal och gick på Alingsås tomteparad med människor jag älskade. Kalla mig sentimental.
Hade en intressant konversation med en god vän häromdagen om människor som öppet vågar prata om hur de mår. "Modigt", sa han. Jag sa ingenting, lyssnade. Ofta kan jag döma människor som öppet spatserar omkring och gapar om sitt privatliv och om sina innersta känslor som människor som enbart söker bekräftelse och uppmärksamhet. (Ja, ni hör ju min formulering.) Men är man nödvändigtvis någon form av attention whore bara för att man aktivt väljer att öppna sin egen bok för andra att läsa? Eller är man modig? Är det bara det ena eller det andra? Är man feg eller introvert om man inte väljer att vara öppen mot människor i sin omgivning? Är man oärlig bara för att man väljer att lämna viss information utanför? Har sanningen någonting att göra med hur man mår? Hur man mår kanske ibland är den enda sanningen. Eller? I slutändan är vi ändå alla själva, som någon jag en gång älskade brukade säga. Vi föds själva och dör själva. Vi har bara två ben att stå på, även om du för en stund har någon annans att luta dig mot. Men vad är i så fall poängen? Finns det en poäng? Det handlar inte om att vara eller att vilja vara ensam. I slutändan behöver alla närhet. Det handlar bara om att vara realist. Det finns bara du. Och du är nu.
På tisdag åker jag iväg igen, mot 80 centimeter snö och vidare. Det ska bli kul. Jag ska stå i ett mörkrum och lukta kemi igen.
Puss.
Massive Attack - Paradise Circus
inlägg nr.97
Det är så skönt att vara hemma i Göteborg. Och det känns verkligen som hemma, för första gången på riktigt länge. Tiden flyger förbi. Jag springer genom dagarna i ett regnigt Göteborg med kameran i handen och med fantastiska, inspirerande och kreativa människor framför den. Och jag känner mig ungefär som senast då jag kände mig hemma här, när jag var 18; som en gummiboll som studsar upp och ner och fram och tillbaka. I mitt huvud åtminstone.
Jag återförenas med gamla vänner och möter nya. Det var bra att åka upp hit. Men! Imorgon åker jag norrut och lämnar kyliga götet för ett kyligare Norrland. Känner kanske inte peppen stenhårt men den finns helt klart där. Ska bli kul att träffa alla från kursen igen och intressant att se hur det går för dem och deras projekt.
Det är svårt att vara höstig och nere när man umgås med så underbara människor som Sveriges hjärta bjuder mig på. Jag låter mig gladeligen smittas så mycket jag bara kan.
Här får ni ett minst sagt mildt smakprov på något av det jag pysslar med just nu.
puss.
inlägg nr.96
Mitt rum är för närvarande ett berg av kläder och kartonger. Och visst känns det ibland som att själva akten att gå in i ett rum berättar en historia. Varje plagg på golvet, alla innerökta cigarettfimpar och varje låda känns väldigt talande och symboliska i alla fall. Men i slutändan är det ju bara tyg och papp. Atomer, molekyler osv. Som Lana hade sagt: "Allting är ingenting och ingenting är allt". Allt är bara energi i olika former.
Denna kväll är tyst. Jag känner inte för att lyssna på musik. Mina ben är helt ömma och möra efter träningen och mitt huvud är helt utmattat. Jag har jobbat mina första pass på det nya jobbet och det är rätt fantastiskt hittills. I kort: Min chef välkomnar mig på morgnarna med nybryggt kaffe och cirkusmusik, jag hjälpte idag till att göra en fyra-årig flicka till världens finaste prinsessa och jag kommer att få betalt för att klä ut mig till Batman.
Imorgon ska jag, mitt upp i allt, testfotografera för första gången till ett av mina konstprojekt om allt går som planerat. Det ska bli spännande. Allt är inte färdigt i mitt huvud men jag hoppas att det kan väcka lite kreativitet i mig. Senaste veckan känns det som om mina ögon har tagit kreativt självmord. Men med en ny, helt fantastisk kamera i händerna och med en god vän så far jag imorgon åter en liten bit norrut och skapar lite jävla konst. Det är ju för fan ändå det jag förväntas göra. Jag kan bara inte släppa att jag lät den nyttiga pressen övergå till en del av det oändliga och helt horribla "jag borde"-syndromet där jag enbart skapar för att jag måste. Men det går väl över när allt annat går över. Vilket det gör, sakta men säkert. Och dagarna går väldigt snabbt och smidigt ändå, jag har det jävligt bra. Men när kvällen kommer blir jag trött och det finns inget mer än gråsuggor vid min kudde. Och så blev där ett blogginlägg till. Helt frivilligt också. Kolla, man vill om man kan.
inlägg nr.95
Det börjar bli riktigt rått ute. Tur att man har hus, vänner och cigaretter som värmer en i kalla tider.
Nneka - God Knows Why (ft. Black Thought)
inlägg nr.94
Många inlägg nu. Om det ändå vore så gott så att det var tack vare ett överflöd av inspiration.
Har spenderat i princip hela dagen liggandes naken i min säng, lyssnandes på Kristina från Duvemåla varvat med hiphop och Ott. Det ni. Tog mig till slut ut på en lång kvällspromenad med ett desperat behov av att fota, men helt utsvulten på inspiration. Varken den friska luften eller den fina, fina himlen hjälpte. Tyvärr. HATAR dessutom att fota natur och det hände ju inte överdrivet mycket i pildammarna efter åtta-tiden. Luft och lite sinnesro fick jag i alla fall. Skönt.
Jag borde äta nånting. Blev bjuden på två pannkakor imorse men sen dess har det inte blivit något mer.
Det är en konstig helg. Igår kväll reste jag tre år tillbaka i tiden, rätt in i en av de sämre kvällarna i kassan på McDonald's. Det är verkligen obehagligt att känna tvånget av att tvinga fram ett leende när man egentligen inte vill annat än att vara själv och tyst. Hur man så medvetet och uppenbart spänner varenda muskel i ansiktet för att orka upp mungiporna några centimeter. Hur man så vet att folk ser rätt igenom det. Till slut kom det dock. Och det var skönt. Det blev en väldigt trevlig kväll och natt.
Här har ni en riktigt tråkig men passande bild:
puss.
inlägg nr.93
Brist på ord i Bregottfabriken.
inlägg nr.92
Mitt rum är som en bastu just nu, solen har legat på hela morgonen. Jag dricker kaffe och tittar ut på det fantastiska vädret. Pallar nog inte gå ut idag.
inlägg nr.91
Det blåser storm i Malmö. Men det är väl inget nytt å andra sidan. Jag har en pappa långben i mitt rum. Han har nog varit här i fyra, fem timmar nu. Kommer förmodligen dö i lämplig vrå någonstans här i mitt rum innan jag vaknar imorgon. Om han inte sätter sig på mig en gång till. Då kommer jag mörda honom.
Jag valde aktivt att vända min arbetslöshet till semester större delen av sommaren och börjar nu lida av den lyxiga konsekvensen: rastlöshet. Rastlösheten gör mig mest nostalgisk. Och stressad. Och jag hamnar i någon ond cirkel där jag antingen är helt oinspirerad och inte vill göra ett skit. Eller så har jag hur mycket som helst i mitt huvud men blir istället stressad bara av att tänka på och försöka sortera alla idéer så jag gör ändå ingenting. Mina desperata försök att sortera allt, ALLT i mitt huvud in i kontrollerbara, trygga små fack känns bara så jävla onödigt rent ut sagt och jag blir så jävla trött på att låta all kreativitet bara gå till spillo när jag väl slås av den. Jag vet inte ens om det är ofrivilligt längre eller om jag faktiskt på nån nivå, omedvetet väljer att smälla upp hinder för mig själv av nån anledning. Kanske för att det är lättare och tryggare att inte ta några risker. Men NEJ. Så är det inte! Jag vill bara flyga. Slänga ut armarna och flyta iväg i Malmöstormen. Bokstavligen se vart vindarna tar mig. Släppa allt. Vinna allt. Jag gör det bara genom att ta risker. Och jag gör det. Jag vet att jag gör det. Vinner alltså. Men bara om jag släpper. Och jag ska släppa.
Hoffmaestro - Lullaby
inlägg nr.90
.
"Je ne me censurai jamais"
.
Tomba - Carouselle
inlägg nr.89
Alltså herregud! Jag tog mig en pause från att skriva detta inlägg för att sätta på mig en kopp kaffe när jag möts av ett fruktansvärt trauma! Kaffebryggaren smällde till, likt en blixt i det häftigaste av oväder. Inte bara får jag en stöt som smäller i hela kroppen, kylskåpet, frysen och ja, i princip hela jävla köket lägger ju av. Jag måste nu alltså för första gången i mitt liv byta propp och det var minsann -inte- det lättaste i världens äldsta proppskåp. Och UTAN kaffe i kroppen.
MEN! Som den fantastiska kvinna jag är löste jag givetvis problemet. Åter till inlägget i fråga:
.
Har försökt sova nu i x antal timmar utan framgång. Känner ett sånt sjukt drag i kroppen, lust, pepp! Det går inte att somna när kreativiteten flödar och nu såhär i efterhand önskar jag nästan att jag bara hade gjort och skapat hela natten istället för att bara ligga, helt ivrig i sängen och kämpa med att tysta mig själv bara för ett par timmars sömn. Jag väljer hur som helst att starta dagen med ett glas fil och god musik. Första morgoncigaretten är rökt och byggarbetarna har börjat väsnas utanför. Men vad gör det när solen lyser och dagen bara väntar på att ta fart.
Har för första gången gjort ett förhållande med någon officiellt på facebook. Vi insåg båda två rätt snabbt att det var lite som att gifta sig. Alla möjliga människor från höger och vänster, likväl goda vänner som känt till det sedan länge och mer avlägsna kontakter som man inte pratat med på säkert några år skulle vara med och hurra för en. Vilket är skitkul alltså! Men Facebook smällde hur som haver upp det största emblem de bara kunde på både min och hans profil och inlägget i sig blev nästan större och viktigare än själva förhållandet i fråga, haha. Men vi är ju båda attention whores så det är lugnt. Gottar oss i uppmärksamheten. Men det är liksom värt att nämna den tanken, hur allting återigen blir en produkt. Och hur det nånstans ändå är vi själva som aktivt väljer att göra så.
Men nej! Nu har jag slöskrivit och bara gjort skit (bland annat nästan omkommit då) sen strax innan klockan slog sex. Nu ska jag minsann till gymmet och svettas lite och sen börja dagen på riktigt.
Här får ni:
Brother Ali - Palm The Joker
inlägg nr.88
.
Lil Wayne, Drake - She Will
inlägg nr.87
Skrev precis ett jättelångt, säkert jättebra och intressant inlägg. Raderade. Skriver om.
Musik, vin, cigg, tavlor. Jag klär min vägg med min egen konst, som för att påminna mig själv om att min konst är bra och suga till mig komplimanger från kommande gäster. Säkert. Peppen och kreativiteten är tillbaka och det kom som en örfil. Det är som att trampa i hundskit, bara att byta skor. Hiphopen gör mig snygg och Imogen Heap gör mig sentimental. Jag går ständigt från 0 till 100 och tillbaka om vartannat ikväll och jag hatar men framförallt så älskar jag det. Idéerna kommer flygandes som på beställning nu och jag suger i mig dem.
Det är dags att byta väg nu och mycket kommer hända den närmsta tiden. Inte nödvändigtvis nånting stort, men många små förändringar som kommer baka mig ett helt gäng med nya bullar.
Skrev i princip en hel projektbeskrivning idag, av misstag, och insåg genast, smått chockad, att jag höll mitt nästa projekt i handen. Förmodligen det som kommer ge mig ingången till en framtida kandidat i foto. Kanske. Förhoppningsvis. Jag tror på det och jag kommer få andra att tro på det. Håll till godo mina vänner och fans, så småningom får ni en smakbit av den goda kakan. Fram till dess får ni nöja er med denna fantastiska bild:
.
Slog mig förövrigt för en stund sedan att nedräkngen för The Dark Knight Rises officiellt kan börja! 87 dagar kvar till Sverige-premiären (Synd bara att Sverige ska vara så utomjordiskt efterblivet och köra fem dagar efter ALLA andra)! Försöker komma fram till vem som ska få den fantastiska äran att gå med mig. Eller om det kanske blir ännu mer högtidligt att gå själv? Ni som känner er manade och känner att ni kan leva upp till mina förväntningar vad gäller sällskap till denna utomordentliga föreställning får gärna kontakta mig och pitcha er till min välsignelse.
Imogen Heap - Closing In
Puss!
inlägg nr.86
Glad påsk.
Santogold - My Superman
inlägg nr.85
Det har blivit mörkt och jag känner till slut att jag kan somna (däcka av totalt), lagom till att jag börjar närma mig slutdestinationen och absolut inte får somna.
Annars äger livet. Den sista jag såg i skåneland var världens bästa kille och den första jag ser norrut är världens bästa kvinna. Och här sitter jag, med fet musik i lurarna, kanelgifflar och cola. Har absolut ingenting att klaga på. Puss.
inlägg nr.84
"You're dead, lets disco"
Lyssnar på mys-musik och kämpar för att bli av med stressen som håller mig vaken.
Jag har inom loppet av en vecka köpt två nya sängar och gjort mig av med snart två. Hur man lyckas köpa en säng som faktiskt visar sig vara en hälsorisk vet jag inte. Dumheter. Men framförallt så har det blivit ett himla ståhej vad gäller "Ta håret tillbaka" och hela den biten. Det förde mig och några kära in i en något hetsig diskussion vad gäller internet och folks frispråkighet på internet överlag. Samma sak gäller till exempel en nystartad feministkör på Heleneholms gymnasieskola och deras grupp på vår allas metropol Facebook. Där känner elever från skolan att det är passande att hota medlemmarna i kören och kalla dem slynor och liknande. Jag skulle vilja se någon av dem säga det ansikte mot ansikte till tjejerna i den kören. Sen när blev internet en fristad för olagligheter som hot och sexuella trakasserier? Sen smäller folk upp bilder på sina kön som om det vore nånting helt fantastiskt över en kuk bara för att någon har ett ego stort nog att känna behovet av att tvinga sin sexualitet på andra. "Så jävla bra! För vad är det för speciellt med ett kön egentligen?" -exakt. Så varför skylta med det som om du var den enda i världen med stake? Ett stort ego bottnar alltid i stor osäkerhet och det känns mest tröttsamt att bli utsatt för arroganta idioter som i slutändan bara lyckas lura sig själva tillfälligt och eventuellt ett gäng fjortisar utanför krogen. Eller så kanske det är skitbra att människor känner sig öppna nog att tapetsera sina facebook-väggar med sitt egna könsorgan. Jag menar, hade en kvinna publicerat en bild på sitt kön hade hon förmodligen blivit hyllad. Hade hon sen blivit kritiserad för det eller till och med ombedd att ta bort den hade vi helt plötsligt stått inför en riktig resa fylld med yrkanden på diskriminering osv. Eventuellt. Men när en man lägger upp en bild på sitt kön är det bara barnsligt och osexigt? I min mening känns både ock rätt onödigt och mest som en form av bekräftelsesökan. Och om man nu publicerar sånt här bara för att peka på hur "naturligt och inte konstigt" det är... jag tycker det säger sig självt.
Äsch.
Donkey Kong Country 2 - Stickerbrush Symphony
Godnatt.
inlägg nr.83
Och så kom våren igen. Jag vill säga "till slut", mest för att alla i min omgivning och Sverige över lag har klagat på kylan så himla mycket, men kan inte påstå att jag personligen har haft sådana fasansfulla och nästintill livshotande problem som alla andra verkar ha haft. 15 grader bjöds det i vilket fall på idag. I alla fall om man ska tro min karl, och det gör man ju. Fantastiskt, med andra ord.
Stressen känns för en gångs skull rätt frånvarande. Jag tror att kombinationen av att faktiskt ha bockat av större delar av min "skitsaker som tar en minut att göra men som jag aldrig kommer göra"-lista och vårsolen som värmer hela hjärtat har lyckats göra mig lugn.
Jag fick frågan om jag var lycklig för några dagar sedan, av en av människorna som faktiskt gör mig allra lyckligast, för några dagar sedan och undvek att svara. Men jag är lycklig och jag vet faktiskt inte alls varför jag bytte samtalsämne. Det har inte ens med all min vardagliga lyx att göra, som till och med många i min nära umgängeskrets fortfarande verkar vara insnöade på, fastän många av dem hävdar att de vet bättre. Det har inte med bekvämligheter som hem, mat på bordet, jobb eller ens ynnesten av att ha en partner att göra, som många verkar vilja difiniera lycka som. I slutändan handlar allt om kärlek, sinnesro, lugn och förmågan att se en häftig framtid framför sig. Det är min lycka. Jag kommer aldrig kunna identifiera mig själv som lycklig genom att konstatera för mig själv att jag bor i ett i-land eller baserat på det faktum att jag kan slänga en tjuga extra på nånting helt onödigt, bara för att jag vill. Barn svälter i Afrika och jag tänker inte på dem när jag lämnar mat på bordet. Om jag är en dålig människa för det så är det bara så. Ingen blir mättare för att jag slickar tallriken ren när jag redan är mätt. Obs: Missförstå mig inte. Det finns stora problem här i världen som jag, likt er andra, sympatiserar för. Allt jag menar är att man kan inte gå runt och intala sig själv att lyckan ligger i att jämföra sig själv och sitt liv med andra här i världen. Lyckan ligger som sagt inte i hur stort ditt hus är eller ens bara det faktumet att du har ett hus. Den ligger givetvis i din inställning till livet och allt vad det nu innebär.
Jag omges just nu av människor, familj, pojkvän och vänner, som ger mig kärlek och som inspirerar mig, jag låter just nu stressen rinna av mig och just nu känns allting bara så jävla bra och självklart. Just nu äger och just nu är allt jag vet.
Jag har lyssnat på en låt på repeat till och från hela dagen idag som har fått mig så jävla peppad och glad. Tänkte förgylla er, alla mina miljoner fans, kväll något och dela med mig av denna och en något gammal men i allra högsta grad vårig bild.
.
Vårens Första Dag - Laleh
Puss.
inlägg nr.82
Så var ännu en födelsedag förbi. Firade igår, det vill säga en dag tidigt, och då bjöds här på middag. Utsökt, vegetarisk pizza och rödvin stod på menyn. Vill också bara sticka in ett hejdundrandes tack till Amanda, John och Lana som hjälpte mig genom missären av stress innan resterande gästers entré. Utan dem hade det inte blivit någon middag, helt enkelt. Och kvällen var, i sig, fantastisk. Jag slås återigen av hur häftigt mitt liv är. Jag omges av helt underbara människor och en jävla massa kärlek, rent ut sagt. Det får låta hur lökigt som helst, men jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Sällskapet här igår bestod uteslutande av människor som gör mig lycklig. Man kan bara beklaga att vissa inte kunde närvara. Men så blir det ju ibland. Efter middagsbjudningen i fråga förflyttade sig i vilket fall sällskapet till allt vad Malmös uteliv har att erbjuda, eller i detta fall Moriskan. Och där fann vi tequila, resten är en något vinglig historia. Dansades gjorde det i alla fall.
Dagen idag har även den varit i princip perfekt. Jag vaknade upp med bagarn vid min sida och halva dagen spenderades i sängen med honom. Timmarna slog vi sönder med solen strålandes in genom det vidöppna fönstret, under det varma täcket, med bara näsan ovanför, enbart för att konstatera värmen som stängde ute kylan omkring sängen. Känslan av inte ha ett bekymmer i världen just då och där, utan bara en varmrökt cigg i ena handen och någon som håller om den andra. Harmoni. Lugn.
Födelsedagen i fråga avslutades sen med en finsk skräckfilm, bara Gudrun och samtliga sambos inbjudna. Tillsammans avnjöt vi glasstårta, chips och cola. "Rare Exports" hette rullen. Obs: rekommenderas inte (sorry John, mysterier om onda, smiskandes, barnätandes tomtar var inte helt min kopp té).
Jag börjar, påtal om nånting annat, bli mer och mer sugen på att åka upp till Göteborg snart. Framförallt så saknar jag syrran, som vanligt. Livet är så mycket färggladare med henne i min närhet. Hannah. Vilken människa.
Jag är lycklig och det är så jävla häftigt att vara just lycklig. Allt blir så klart och tydligt på något sätt. Det enda jag egentligen har att klaga på är den eviga jäkla stressen. Men vem fan bryr sig, egentligen. Jag försöker välja att bara låta det rinna av mig som om det vore vatten och lyckas mer och mer med tiden, tror jag. Allting löser sig, alltid.
En, i allra högsta grad, passande bild på min älskade syster, Hannah:
.
Puss.
inlägg nr.81
Röker inne ikväll. Som så många andra kvällar nu för tiden. Snart sätter det väl sig i väggarna kan tänkas. Väggarna i mitt rum som fortfarande är helt kala, om man bortser från den skeva spegeln full med fläckar som inte vill försvinna. Tydligen ser man smal ut i den. Säger vissa. Det är väl gött tänker jag.
Lyssnar på Lars Winnerbäck. Vilken fantastisk artist. Att jag någonsin lyssnade sönder honom är ju helt obegripligt.
Och kylan fryser ner hela Sverige igen. Som om svenskar inte redan var kalla nog. Jag går längs med gatorna i Malmö och förundras över hur staden kan kännas så fantastiskt liten och så obegripligt stor på samma gång. Mina grannar ser på mig när jag passerar i trappuppgången och allt de ser är spyan från nyårsafton som vi torkade upp tillsammans, fastän ingen vet var den kom ifrån. Folk envisas med att stirra in i svarta väggar på tåget och undrar sedan.. rättelse: förstår inte hur de blev så ensamma i vintermörkret. För hur bär man sig åt för att få kontakt med omgivningen, världen runt omkring, alla förbipasserande människor som dagligen försvinner in i mängden? Gruppen med människor som du med allra största sannolikhet aldrig kommer att byta ett enda ord med. Tjejen inne på coop forum blänger på mig som om jag var pestsmittad när våra blickar möts. Nånstans på vägen blev svarta väggar nästan mer tilltalande än initiativtagandet till mänsklig kontakt och närhet med nya individer. Jag intalar mig själv att hon känner sig hotad, precis som mamma lärde mig att göra en gång när jag var liten. Ungefär på samma gång som min pappa lärde mig att det var fult att sova utan trosor i sängen. Det kunde lämna bajsränder i lakanen.
På samma gång är allting så jävla gjort igen och jag undrar hur länge jag ska orka vara bitter istället för att bara göra om det, på mitt sätt, rätt sätt. Kopiera, inspirera och skapa på nytt. För mitt sätt är ju alltid rätt sätt i min värld. Och ditt sätt är med all sannolikhet bättre, i din värld. De som fortfarande hävdar att någonting i världen skulle vara objektivt har fått nåt seriöst om bakfoten. Så många bilder och ord som redan är visade och som någon redan sagt. Vem är jag, egentligen, om jag aktivt väljer att inte låta allting och alla klyschor upprepas bara för att jag då känner mig som en av alla andra, en i mängden? I själva verkat är jag klyschan. Vi är alla en jävla klyscha och nånstans glömde vi bort att klyschan är vacker och sann. Varför hade folk annars insisterat med att upprepa den gång på gång?
Jag lyssnar på Lars Winnerbäck och kylan är okej. Den är till och med viktig. Då vet jag verkligen hur gött jag har det när värmen omsluter mig igen. När tröjan åker på, när sommarn kommer och när nästa person jag kramar gör mig varm ända ner i tårna. I hjärtat.
Jag är inte ens bitter. Jag väljer bara att hålla fötterna stadigt på jorden och låter mig själv. Det gör lyckan så mycket mer påtaglig imorgon när jag vaknar igen, under täcket, varm.
Här har ni en bild, njut. En dag hänger den på hasselblad och då kan ni skryta med att ha sett den här. Först.
(och jag inser hur flummigt allting låter nu, ursäktar detta på förhand.)
.
puss.
inlägg nr.80
"So come along, it wont be long 'til we return happy
Shut your eyes, there are no lies in this world we call sleep
Let’s desert this day of hurt
Tomorrow we’ll be free
Let’s not fight I’m tired can’t we just sleep tonight
Turn away it’s just there’s nothing left here to say
Turn around I know we’re lost but soon we’ll be found"
Sia - Soon We'll Be Found
