inlägg nr.82
Så var ännu en födelsedag förbi. Firade igår, det vill säga en dag tidigt, och då bjöds här på middag. Utsökt, vegetarisk pizza och rödvin stod på menyn. Vill också bara sticka in ett hejdundrandes tack till Amanda, John och Lana som hjälpte mig genom missären av stress innan resterande gästers entré. Utan dem hade det inte blivit någon middag, helt enkelt. Och kvällen var, i sig, fantastisk. Jag slås återigen av hur häftigt mitt liv är. Jag omges av helt underbara människor och en jävla massa kärlek, rent ut sagt. Det får låta hur lökigt som helst, men jag är en väldigt lyckligt lottad människa. Sällskapet här igår bestod uteslutande av människor som gör mig lycklig. Man kan bara beklaga att vissa inte kunde närvara. Men så blir det ju ibland. Efter middagsbjudningen i fråga förflyttade sig i vilket fall sällskapet till allt vad Malmös uteliv har att erbjuda, eller i detta fall Moriskan. Och där fann vi tequila, resten är en något vinglig historia. Dansades gjorde det i alla fall.
Dagen idag har även den varit i princip perfekt. Jag vaknade upp med bagarn vid min sida och halva dagen spenderades i sängen med honom. Timmarna slog vi sönder med solen strålandes in genom det vidöppna fönstret, under det varma täcket, med bara näsan ovanför, enbart för att konstatera värmen som stängde ute kylan omkring sängen. Känslan av inte ha ett bekymmer i världen just då och där, utan bara en varmrökt cigg i ena handen och någon som håller om den andra. Harmoni. Lugn.
Födelsedagen i fråga avslutades sen med en finsk skräckfilm, bara Gudrun och samtliga sambos inbjudna. Tillsammans avnjöt vi glasstårta, chips och cola. "Rare Exports" hette rullen. Obs: rekommenderas inte (sorry John, mysterier om onda, smiskandes, barnätandes tomtar var inte helt min kopp té).
Jag börjar, påtal om nånting annat, bli mer och mer sugen på att åka upp till Göteborg snart. Framförallt så saknar jag syrran, som vanligt. Livet är så mycket färggladare med henne i min närhet. Hannah. Vilken människa.
Jag är lycklig och det är så jävla häftigt att vara just lycklig. Allt blir så klart och tydligt på något sätt. Det enda jag egentligen har att klaga på är den eviga jäkla stressen. Men vem fan bryr sig, egentligen. Jag försöker välja att bara låta det rinna av mig som om det vore vatten och lyckas mer och mer med tiden, tror jag. Allting löser sig, alltid.
En, i allra högsta grad, passande bild på min älskade syster, Hannah:
.
Puss.
Kommentarer
Trackback
