tovaduvet

Stressen känns för en gångs skull rätt frånvarande. Jag tror att kombinationen av att faktiskt ha bockat av större delar av min "skitsaker som tar en minut att göra men som jag aldrig kommer göra"-lista och vårsolen som värmer hela hjärtat har lyckats göra mig lugn.

Jag fick frågan om jag var lycklig för några dagar sedan, av en av människorna som faktiskt gör mig allra lyckligast, för några dagar sedan och undvek att svara. Men jag är lycklig och jag vet faktiskt inte alls varför jag bytte samtalsämne. Det har inte ens med all min vardagliga lyx att göra, som till och med många i min nära umgängeskrets fortfarande verkar vara insnöade på, fastän många av dem hävdar att de vet bättre. Det har inte med bekvämligheter som hem, mat på bordet, jobb eller ens ynnesten av att ha en partner att göra, som många verkar vilja difiniera lycka som. I slutändan handlar allt om kärlek, sinnesro, lugn och förmågan att se en häftig framtid framför sig. Det är min lycka. Jag kommer aldrig kunna identifiera mig själv som lycklig genom att konstatera för mig själv att jag bor i ett i-land eller baserat på det faktum att jag kan slänga en tjuga extra på nånting helt onödigt, bara för att jag vill. Barn svälter i Afrika och jag tänker inte på dem när jag lämnar mat på bordet. Om jag är en dålig människa för det så är det bara så. Ingen blir mättare för att jag slickar tallriken ren när jag redan är mätt. Obs: Missförstå mig inte. Det finns stora problem här i världen som jag, likt er andra, sympatiserar för. Allt jag menar är att man kan inte gå runt och intala sig själv att lyckan ligger i att jämföra sig själv och sitt liv med andra här i världen. Lyckan ligger som sagt inte i hur stort ditt hus är eller ens bara det faktumet att du har ett hus. Den ligger givetvis i din inställning till livet och allt vad det nu innebär.

Jag omges just nu av människor, familj, pojkvän och vänner, som ger mig kärlek och som inspirerar mig, jag låter just nu stressen rinna av mig och just nu känns allting bara så jävla bra och självklart. Just nu äger och just nu är allt jag vet.

Jag har lyssnat på en låt på repeat till och från hela dagen idag som har fått mig så jävla peppad och glad. Tänkte förgylla er, alla mina miljoner fans, kväll något och dela med mig av denna och en något gammal men i allra högsta grad vårig bild.

.

Vårens Första Dag - Laleh

Puss.

Dagen idag har även den varit i princip perfekt. Jag vaknade upp med bagarn vid min sida och halva dagen spenderades i sängen med honom. Timmarna slog vi sönder med solen strålandes in genom det vidöppna fönstret, under det varma täcket, med bara näsan ovanför, enbart för att konstatera värmen som stängde ute kylan omkring sängen. Känslan av inte ha ett bekymmer i världen just då och där, utan bara en varmrökt cigg i ena handen och någon som håller om den andra. Harmoni. Lugn.

Födelsedagen i fråga avslutades sen med en finsk skräckfilm, bara Gudrun och samtliga sambos inbjudna. Tillsammans avnjöt vi glasstårta, chips och cola. "Rare Exports" hette rullen. Obs: rekommenderas inte (sorry John, mysterier om onda, smiskandes, barnätandes tomtar var inte helt min kopp té).

Jag börjar, påtal om nånting annat, bli mer och mer sugen på att åka upp till Göteborg snart. Framförallt så saknar jag syrran, som vanligt. Livet är så mycket färggladare med henne i min närhet. Hannah. Vilken människa.

Jag är lycklig och det är så jävla häftigt att vara just lycklig. Allt blir så klart och tydligt på något sätt. Det enda jag egentligen har att klaga på är den eviga jäkla stressen. Men vem fan bryr sig, egentligen. Jag försöker välja att bara låta det rinna av mig som om det vore vatten och lyckas mer och mer med tiden, tror jag. Allting löser sig, alltid.

En, i allra högsta grad, passande bild på min älskade syster, Hannah:

.

Puss.

Lyssnar på Lars Winnerbäck. Vilken fantastisk artist. Att jag någonsin lyssnade sönder honom är ju helt obegripligt.

Och kylan fryser ner hela Sverige igen. Som om svenskar inte redan var kalla nog. Jag går längs med gatorna i Malmö och förundras över hur staden kan kännas så fantastiskt liten och så obegripligt stor på samma gång. Mina grannar ser på mig när jag passerar i trappuppgången och allt de ser är spyan från nyårsafton som vi torkade upp tillsammans, fastän ingen vet var den kom ifrån. Folk envisas med att stirra in i svarta väggar på tåget och undrar sedan.. rättelse: förstår inte hur de blev så ensamma i vintermörkret. För hur bär man sig åt för att få kontakt med omgivningen, världen runt omkring, alla förbipasserande människor som dagligen försvinner in i mängden? Gruppen med människor som du med allra största sannolikhet aldrig kommer att byta ett enda ord med. Tjejen inne på coop forum blänger på mig som om jag var pestsmittad när våra blickar möts. Nånstans på vägen blev svarta väggar nästan mer tilltalande än initiativtagandet till mänsklig kontakt och närhet med nya individer. Jag intalar mig själv att hon känner sig hotad, precis som mamma lärde mig att göra en gång när jag var liten. Ungefär på samma gång som min pappa lärde mig att det var fult att sova utan trosor i sängen. Det kunde lämna bajsränder i lakanen.

På samma gång är allting så jävla gjort igen och jag undrar hur länge jag ska orka vara bitter istället för att bara göra om det, på mitt sätt, rätt sätt. Kopiera, inspirera och skapa på nytt. För mitt sätt är ju alltid rätt sätt i min värld. Och ditt sätt är med all sannolikhet bättre, i din värld. De som fortfarande hävdar att någonting i världen skulle vara objektivt har fått nåt seriöst om bakfoten. Så många bilder och ord som redan är visade och som någon redan sagt. Vem är jag, egentligen, om jag aktivt väljer att inte låta allting och alla klyschor upprepas bara för att jag då känner mig som en av alla andra, en i mängden? I själva verkat är jag klyschan. Vi är alla en jävla klyscha och nånstans glömde vi bort att klyschan är vacker och sann. Varför hade folk annars insisterat med att upprepa den gång på gång?

Jag lyssnar på Lars Winnerbäck och kylan är okej. Den är till och med viktig. Då vet jag verkligen hur gött jag har det när värmen omsluter mig igen. När tröjan åker på, när sommarn kommer och när nästa person jag kramar gör mig varm ända ner i tårna. I hjärtat.

Jag är inte ens bitter. Jag väljer bara att hålla fötterna stadigt på jorden och låter mig själv. Det gör lyckan så mycket mer påtaglig imorgon när jag vaknar igen, under täcket, varm.

Här har ni en bild, njut. En dag hänger den på hasselblad och då kan ni skryta med att ha sett den här. Först.

(och jag inser hur flummigt allting låter nu, ursäktar detta på förhand.)

.

puss.