tovaduvet

Berlin känns redan som en evighet bakåt i tiden och det har inte ens gått två dygn sedan vi började hemfärden. Och även fast träden blomstrade nåt otroligt när vi klev av bussen i Svalöv kände jag varken Sveriges eller Fridhems kärlek när jag gick hemåt. Jag och polacken sov bort dagen tillsammans och när jag kom hem till min egen lägenhet senare på eftermiddagen sov jag ännu mer. Jag vet inte om det var ångest över att vara hemma eller ångest över mitt misslyckade fotoprojekt som tvingade upp mig men i vilket fall spenderades hela natten i labbet. När mina filmrullar äntligen var färdigframkallade och torra (utan hjälp av ett fungerande torkskåp) insåg jag att jag gick nöd på neggfickor helt plötsligt, vilket i sin tur resulterade i hemfärd strax efter sju på morgonen i samband med en dusch och två koppar kaffe, istället för kontaktkartor. Strax efter åtta gick jag tillbaka till skolhuset.

Jag gillar inte doften av vårregn. Förr kände jag alltid för att springa runt barfota och sjunga så fort det första vårregnet kom. Den känslan har helt försvunnit. Antingen på grund min åldern eller bitterhet. Jag varken vet eller kunde inte bry mig mindre Vad jag vet är att det jävla regnet har piskat ner hela dagen och jag är så trött på både ljudet och lukten av det att jag helt har isolerat mig här nere i labbet med min mp3 och mina bilder från Berlin. Inte ens mer än två cigaretter har det blivit. Det är ett under att jag ens lever just nu. Antingen är jag hög på allt kaffe jag smällt i mig eller så vägrar kroppen erkänna hur utmattad den är. Jag drömmer feberdrömmar hit och dit utan att ha en enda grad för hög temperatur i kroppen och jag vill inte sova. Förmodligen så kommer jag falla ihop på vägen hem innan jag når fram till dörren.

Jag minns för ett tag sedan då jag led av beslutsångest över allt jag ville göra och hur mycket som brann i mig. Om det var en skogsbrand i mig då så har inlandsisen tagit hand om den nu. Jag är inte sugen på någonting och det må vara min brist på energi som talar men det är sant.

Jag saknar min syster Tilda som springer upp till mig när jag inte visat mig på länge och säger att hon älskar mig.

Det här var nog det mest deprimerande inlägg jag någonsin skrivit. Jag kan knappt tänka på grund av all musik som flyger omkring i hjärnan. Att lyssna i princip nonstop på musik i ett dygn har gjort mig psykiskt skadad. Något som är positivt är ju att jag har både nudlar och pengar i överflöd dock. Sistnämnda skiter jag nämligen ut precis när jag gått upp varje morgon.

Jag har förövrigt missat både att äta och mitt work and travell-möte i Helsingborg.
Nu ska jag hem.