inlägg nr.20
Skulle festat i Lund ikväll men ångrade mig precis innan tåget från Malmö gick och Isak ringde. Kom hem och möttes av snorungar som kastade ägg på och in genom mitt sovrumsfönster. Jag och Isak har blivit varnade för detta flertalet gånger men antog att folk överdrev. Tydligen fucking inte. Det var den sämsta avslutningen på dagen. Dagen som fram tills niosnåret var så fruktansvärt bra. Jag vet inte riktigt vad som hände runt nio när jag kom hem men då sjönk humöret av någon anledning. Kanske för att jag lyssnade på Winnerbäck ikväll för första gången på över två år och det på nåt plan tog mig bakåt i tiden, utan att jag riktigt märkte det själv. Han är hur som haver en sjuhelvetes poet den mannen. Synd att jag tappat peppen på honom totalt. Även om jag misstänker att det kommer tillbaka så småningom..
Livet här i Malmö är rätt mycket som det jag förväntade mig hittills. Jobbet tar upp mycket tid just nu och när jag inte jobbar leker jag mest med kompisar eller pysslar i lägenheten. Samir bor bara två minuters gångväg från mig så jag har till slut fått den där mysiga grannen som jag alltid önskat mig.
Snart är hösten är igen och då hoppas jag på att alla fina färger ska väcka suget till att fota igen, som inte riktigt har infunnit sig på ett bra tag nu. Jag vet inte riktigt vad för stämning jag och mitt huvud befinner oss i. Fick se en bild från maj månad ikväll, som jag inte sett tidigare. Fotografen var min syster och det var ett av de bästa porträtten jag någonsin sett på mig själv. Det var en bild på mitt sovrum i lägenheten jag bodde i under fridhems-tiden. Hon lyckades fånga hela mig just då i den bilden. Sjukt enkelt och skickligt gjort. Och jag är helt avis för att jag inte själv tog den bilden och kunde använda den i ett projekt jag jobbat på. Men jag antar att jag inte var mogen nog att ta den bilden just då. Alldeles för subjektiv för att se det. Inte som min syster. Hon känner mig så bra. Även om hon säkerligen bara knäppte iväg en bild utan att tänka på det, vilket bara poängterar ännu mer hur nära hon kommer. Jaja. Fotohålihuvudetsnack.
Jag avslutar med lite helt random bilder bara för att ha något att runda av med. Pöss.
"Om solen bara ville slockna en stund och låta mig sova,
eller åtminstone vandra i någon form av okänt mörker.
Så slapp jag se hur höstlöven föll ikapp med väggarna mot marken."
Livet här i Malmö är rätt mycket som det jag förväntade mig hittills. Jobbet tar upp mycket tid just nu och när jag inte jobbar leker jag mest med kompisar eller pysslar i lägenheten. Samir bor bara två minuters gångväg från mig så jag har till slut fått den där mysiga grannen som jag alltid önskat mig.
Snart är hösten är igen och då hoppas jag på att alla fina färger ska väcka suget till att fota igen, som inte riktigt har infunnit sig på ett bra tag nu. Jag vet inte riktigt vad för stämning jag och mitt huvud befinner oss i. Fick se en bild från maj månad ikväll, som jag inte sett tidigare. Fotografen var min syster och det var ett av de bästa porträtten jag någonsin sett på mig själv. Det var en bild på mitt sovrum i lägenheten jag bodde i under fridhems-tiden. Hon lyckades fånga hela mig just då i den bilden. Sjukt enkelt och skickligt gjort. Och jag är helt avis för att jag inte själv tog den bilden och kunde använda den i ett projekt jag jobbat på. Men jag antar att jag inte var mogen nog att ta den bilden just då. Alldeles för subjektiv för att se det. Inte som min syster. Hon känner mig så bra. Även om hon säkerligen bara knäppte iväg en bild utan att tänka på det, vilket bara poängterar ännu mer hur nära hon kommer. Jaja. Fotohålihuvudetsnack.
Jag avslutar med lite helt random bilder bara för att ha något att runda av med. Pöss.
"Om solen bara ville slockna en stund och låta mig sova,
eller åtminstone vandra i någon form av okänt mörker.
Så slapp jag se hur höstlöven föll ikapp med väggarna mot marken."
