inlägg nr.22
Hej alla miljoner som läser min blogg dagligen! osv.
Ett är i alla fall säkert; det känns att hösten är påväg. Vindarna drar mycket kyligare genom håret numera. Inte en varm sommarvind i sikte längre. Men det är skönt, jag gillar hösten. Den är ärligt kall på något vis.
Idag finns inte mycket att säga egentligen. Jag är mest på väldigt bra humör och råkade snubbla in här, så då fick det bli ett inlägg.
Och eftersom jag inte kommer på något mer än det att skriva och eftersom jag dessutom skall börja göra mig redo inför jobbet snart så får ni istället ett fruktansvärt bra låttips och några fruktansvärt bra bilder istället, enjoy:
Cas Haley - I Wish That I
inlägg nr.21
Ljuset hinner som vanligt ikapp mig innan jag lyckas somna och medan solen stiger tänder jag en jin ling vid fönstret och ser på när grannen stjäl en ihpone från en annan granne (buddysystemet i all ära).. Sen bjuder jag lilla somalia på cigg som tack för föreställningen. Malmö är sig likt.
Jag vill dricka mjölk och plocka prästkragar igen men har visst glömt hur sommaren borde smakat. Kanske för att adidas hoodies har stigit ännu mer i pris. Igen.
Och jag vill fota igen men har glömt hur man gör. Jag vet inte längre om det är sår från april, maj och svarta hål i berlin som hauntar mig fortfarande eller om det bara är jag själv som kommer upp med dåliga ursäkter så fort det ska till. I vilket fall så passar inte kameran i handen längre och det gör lika ont varje gång jag upptäcker hur den bara glider längre och längre ifrån mig. Bild och jag verkar inte spela i samma liga längre och det suger.
Jag försöker tvinga mig själv att bara göra men så fort jag ens känner för att faktiskt knipsa lite så kommer det upp nånting. Och jag inser själv nu att det är jag och dåliga ursäkter som ligger bakom problemet.
Jag önskar mig på nåt sätt tillbaka till enkelheten men dock aldrig till tiden från förr. Hur det nu går ihop. Jag saknar känslan av att känslorna var så plötsliga och "stundliga". Kan man säga så? Klart man inte kan.. Alla två som läser inlägget förstår nog vad jag menar. Men på samma gång är jag så glad över platsen och stunden jag befinner mig i. Stället jag kommit till där jag känenr mig själv så mycket bättre än vad jag gjorde för tre år sedan. Jag minns och reflekterar över hur jag brukade hantera liknande situationer till de jag vidrör nu och och även om de på något sätt sätter sig djupare idag så blir vinsterna och förlusterna mer lätthanterliga och sundare nu än då. Det känns bra att känna sig själv såpass bra som jag gör när jag inser hur lätt jag har för att yttra mina styrkor och svagheter. Förr "skröt" man så fort man högt uttalade en egenskap man besatt. Nu tycker jag synd om de som inte står för sina förmågor högt och tydligt. Förr var det lipigt att inte vara stark alltid. Nu ser jag de som pussies som inte kan erkänna sina svagheter och rädslor. Det är synd när människor inte växer upp till vuxna, utan bara större bröst och bredare höfter.
Imorgon (idag) ska jag jobba. Dessförinnan blir det att köra storkok med käk som vanligt och antagligen en lunch på stan med vän om jag hinner och så vidare..
, sa hon, kröp ner i alla nytvättade högar av lakan, täcken och kuddar och försökte somna om igen..
Jag vill dricka mjölk och plocka prästkragar igen men har visst glömt hur sommaren borde smakat. Kanske för att adidas hoodies har stigit ännu mer i pris. Igen.
Och jag vill fota igen men har glömt hur man gör. Jag vet inte längre om det är sår från april, maj och svarta hål i berlin som hauntar mig fortfarande eller om det bara är jag själv som kommer upp med dåliga ursäkter så fort det ska till. I vilket fall så passar inte kameran i handen längre och det gör lika ont varje gång jag upptäcker hur den bara glider längre och längre ifrån mig. Bild och jag verkar inte spela i samma liga längre och det suger.
Jag försöker tvinga mig själv att bara göra men så fort jag ens känner för att faktiskt knipsa lite så kommer det upp nånting. Och jag inser själv nu att det är jag och dåliga ursäkter som ligger bakom problemet.
Jag önskar mig på nåt sätt tillbaka till enkelheten men dock aldrig till tiden från förr. Hur det nu går ihop. Jag saknar känslan av att känslorna var så plötsliga och "stundliga". Kan man säga så? Klart man inte kan.. Alla två som läser inlägget förstår nog vad jag menar. Men på samma gång är jag så glad över platsen och stunden jag befinner mig i. Stället jag kommit till där jag känenr mig själv så mycket bättre än vad jag gjorde för tre år sedan. Jag minns och reflekterar över hur jag brukade hantera liknande situationer till de jag vidrör nu och och även om de på något sätt sätter sig djupare idag så blir vinsterna och förlusterna mer lätthanterliga och sundare nu än då. Det känns bra att känna sig själv såpass bra som jag gör när jag inser hur lätt jag har för att yttra mina styrkor och svagheter. Förr "skröt" man så fort man högt uttalade en egenskap man besatt. Nu tycker jag synd om de som inte står för sina förmågor högt och tydligt. Förr var det lipigt att inte vara stark alltid. Nu ser jag de som pussies som inte kan erkänna sina svagheter och rädslor. Det är synd när människor inte växer upp till vuxna, utan bara större bröst och bredare höfter.
Imorgon (idag) ska jag jobba. Dessförinnan blir det att köra storkok med käk som vanligt och antagligen en lunch på stan med vän om jag hinner och så vidare..
, sa hon, kröp ner i alla nytvättade högar av lakan, täcken och kuddar och försökte somna om igen..
