tovaduvet

Lyssnar på Lars Winnerbäck. Vilken fantastisk artist. Att jag någonsin lyssnade sönder honom är ju helt obegripligt.

Och kylan fryser ner hela Sverige igen. Som om svenskar inte redan var kalla nog. Jag går längs med gatorna i Malmö och förundras över hur staden kan kännas så fantastiskt liten och så obegripligt stor på samma gång. Mina grannar ser på mig när jag passerar i trappuppgången och allt de ser är spyan från nyårsafton som vi torkade upp tillsammans, fastän ingen vet var den kom ifrån. Folk envisas med att stirra in i svarta väggar på tåget och undrar sedan.. rättelse: förstår inte hur de blev så ensamma i vintermörkret. För hur bär man sig åt för att få kontakt med omgivningen, världen runt omkring, alla förbipasserande människor som dagligen försvinner in i mängden? Gruppen med människor som du med allra största sannolikhet aldrig kommer att byta ett enda ord med. Tjejen inne på coop forum blänger på mig som om jag var pestsmittad när våra blickar möts. Nånstans på vägen blev svarta väggar nästan mer tilltalande än initiativtagandet till mänsklig kontakt och närhet med nya individer. Jag intalar mig själv att hon känner sig hotad, precis som mamma lärde mig att göra en gång när jag var liten. Ungefär på samma gång som min pappa lärde mig att det var fult att sova utan trosor i sängen. Det kunde lämna bajsränder i lakanen.

På samma gång är allting så jävla gjort igen och jag undrar hur länge jag ska orka vara bitter istället för att bara göra om det, på mitt sätt, rätt sätt. Kopiera, inspirera och skapa på nytt. För mitt sätt är ju alltid rätt sätt i min värld. Och ditt sätt är med all sannolikhet bättre, i din värld. De som fortfarande hävdar att någonting i världen skulle vara objektivt har fått nåt seriöst om bakfoten. Så många bilder och ord som redan är visade och som någon redan sagt. Vem är jag, egentligen, om jag aktivt väljer att inte låta allting och alla klyschor upprepas bara för att jag då känner mig som en av alla andra, en i mängden? I själva verkat är jag klyschan. Vi är alla en jävla klyscha och nånstans glömde vi bort att klyschan är vacker och sann. Varför hade folk annars insisterat med att upprepa den gång på gång?

Jag lyssnar på Lars Winnerbäck och kylan är okej. Den är till och med viktig. Då vet jag verkligen hur gött jag har det när värmen omsluter mig igen. När tröjan åker på, när sommarn kommer och när nästa person jag kramar gör mig varm ända ner i tårna. I hjärtat.

Jag är inte ens bitter. Jag väljer bara att hålla fötterna stadigt på jorden och låter mig själv. Det gör lyckan så mycket mer påtaglig imorgon när jag vaknar igen, under täcket, varm.

Här har ni en bild, njut. En dag hänger den på hasselblad och då kan ni skryta med att ha sett den här. Först.

(och jag inser hur flummigt allting låter nu, ursäktar detta på förhand.)

.

puss.